...Och så var vi bara fyra.
Jag vill börja med att tacka er alla som stöttat mig på ett eller annat sätt i den svåra processen med att ta beslutet om att omplacera Rocky!
Jag började morgonen med att gå med Rocky till gropen. Kasta pinnar, springa och busa, hoppa genom däck och jaga sand. Vi hade en fin stund på två timmar tillsammans innan vi återvände hem så resten av familjen också skulle få tid med honom.
Vid 12 tiden körde jag fram bilen för att lasta in det han skulle ha med sig till sitt nya hem. Redan innan jag ens fått in lådan i bilen så låg Rocky bak i skuffen och tittade förväntansfullt på mig. Han vet att när man ska ut och åka bil så kommer man antingen till stallet eller till stugan=roligheter. Om mitt hjärta brast? Bara i tusen bitar. Nog för att vi skulle till ett bra ställe, men han hade knappast räknat med att han skulle bli lämnad av oss där, hos någon annan.
12.40 hämtade vi upp pappa på hans jobb och sedan åkte vi mot balsjö. Bilresan gick bra sånär som på en kräkattack från Rocky just innan pappas jobb. Jag grät till och från hela resan.
Väl framme fick Rocky komma ut och springa fritt, göra sina behov och jaga köttbullar som jag kastade åt honom. Vi gick en sväng och kollade in ytorna (som var enorma) och Rocky var överlycklig över att få springa lös och ha 3personer som turades om att kasta pinnar/köttbullar åt honom. Han var i paradiset!
Sedan gick vi in och fick oss en kopp kaffe och Rocky somnade på köksgolvet, bara sådär. Då vet man att hunden känner sig trygg! Det kändes skönt att se även om hjärtat slets åt alla olika håll och jag försökte insupa varje liten sekund av hans närvaro.
Sedan var det dags att säga hejdå. Nye ägaren ropade in Rocky i köket medans jag och pappa smög ut genom dörren, så att han inte skulle se oss gå. Jag kände mig som världens förrädare även om jag tror att det var lättast både för Rocky och för oss. Och jag vet ju att han redan trivs med sin nye ägare... Men ändå. Det är så svårt. Hemfärden var jobbig på så sätt att det kändes som att han låg där bak i skuffen, att vi hade honom med oss ändå. Jag kunde känna hans närvaro hela tiden, men han var ju inte där. Tårarna rann större delen av vägen hem och jag lyckades till och med somna emellanåt. Vet inte om det är något "försvar" min kropp har mot sådant som gör ont i hela mig? (somnade även emellanåt då jag skulle ha barn, under värkarbetet) som om kroppen bara "lägger av"
Nu har jag varit hemma några timmar och det verkligen känns i hela hemmet att någon saknas. Efter att ha varit 5 i familen så är vi nu bara 4... Det blev helt plötsligt så mycket tommare här hemma. Inga klor som klickar mot golvet när han går över parketten, ingen hundkoja i vardagsrummet, ingen mat/vattenskål i köket och ingen som viftar på svansen när man ropar hans namn. Allt jag har just nu är tårarna, som envist vägrar sluta rinna nedför mina kinder. Idag förlorade jag min bästa vän.
Det hjälper att veta att han har det bra och vi kommer ha fortsatt kontakt med nye ägaren samt att vi kommer få hälsa på i framtiden, men trots det gör det ont. Så fruktansvärt ont.
Jag kommer aldrig glömma dig.