#småbarnsliv
Ena sekunden sitter de snälla som små änglar i soffan och ser på barnprogram, nästa sekund vänder de uppochner på hemmet och förklarar världskrig både mot mig och mot varandra.
När de små stundvis beter sig som tonåringar vill man bara slita av sig håret. Allvarligt talat, om ni bara visste hur de kan låta... frustrationen över att känna sig otillräcklig när man går ner på deras nivå och gapar tillbaka. Ja, det händer! Men så vägs allt det där upp när en kryper nära och bara vill vara..
Jag älskar mina grabbar över allt annat och jag hoppas att jag gör någonting rätt i allt det här svåra. Jag ska vara helt ärlig. Det ÄR förbannat tufft att vara själv, att få vardagen att gå Ihop. Jag gråter ofta på kvällarna när dagens världskrig är lösta, disken är diskad, hunden är rastad och jag, för första gången får sätta mig ner i soffan och andas ut.
Man tänker hela tiden på barnen och deras bästa. Man våndas över att man inte kunde ge dem "allt det där" Men som min kloka gudmor sagt till mig "man kan bara agera utifrån det man själv tror är rätt för sina egna barn" och det klamrar jag mig fast vid, varje dag.
Igår hjälpte de mig att putsa fönster och äta kaksmet. Älskade, älskade grabbar!
Drömmen om att vara den där bullbakande mamman.. jag vet inte. Det blev bullar till Slut men istället för kanelbullar så kan vi döpa dem till kaosbullar. Det beskriver bättre processen till det färdiga resultatet.
Pojkarna frågar mer och mer var deras pappa är, trots att vi flyttade isär i januari är det som att det nu först börjar bli riktigt för dem. Ord kan inte ens beskriva hur mitt hjärta går sönder stundvis. För någon dag sedan sa min äldsta, när han låg i soffan och tittade på bompa "mamma, jag saknar dig och pappa, när vi bodde tillsammans " 💔
Då får man bita sig hårt i tungan och hålla tillbaka flodvågen av tårar som väller upp i ögonen och lugnt förklara att mamma och pappa inte längre ska bo tillsammans, men vi är kompisar och att vi älskar våra pojkar lika mycket ändå! När barnen har lagt sig för natten, det är då man får bryta ihop.
Tack mamma för alla stunder du lyssnat på mig och hjälpt mig igenom känslan av hopplöshet, genom telefonen. Du är min idol, för du hittar alltid en glimt av hopp när saker känns som mest hopplösa. Med er som föräldrar vet jag att jag kommer klara även denna prövning. För är det något ni aldrig gjort, så är det att ge upp hoppet om mig. Och för det, är jag oerhört tacksam.
