Det är ändå bara jag som lyckas
Igårkväll gick jag ut på baksidan för att andas frisk luft. Saknaden av pojkarna blev lite för stor. Vad tror ni händer när jag står där ute? Jo, hunden som förövrigt har blivit som en extra kroppsdel på mig, hoppar upp mot altandörren inifrån, och lyckas komma åt handtaget. Så jag blir, just det, utelåst! Där står jag i bara strumplästen, mitt i vad som tydligen blev vinter igen och tittar in genom rutan, bara för att se min mobiltelefon ligga på laddning i soffan. Vad gör man i en sån situation? Man skrattar. Det är det enda man kan göra! Så där stod jag som en crazy person och garvade åt mitt eget elände, tills jag upptäckte att jag hade lämnat fönstret öppet i pojkarnas rum, för att vädra.
Jag tog en trädgårdsstol och kom tack vare den i rätt höjd med det minimala fönstret så att jag kunde klämma mig in i lägenheten igen. Men på riktigt, vem kom på att altandörren skulle öppnas inåt? Väldigt märkligt..
Fick mig ett gott skratt när jag såg en bild som min gudmor delat på fb, känner igen mig lite väl i detta. Hoppas det kan få fler att dra på smilbanden idag!
Ha en bra dag alla fina därute ♥