attvaramamma

Stundvis finns det så mycket man skulle vilja berätta för sina barn, men man biter sig i tungan för att de ska inte behöva höra. De ska få växa upp i sin oskyldiga ovisshet och bara få vara barn. Tids nog växer även de upp och blir mer medvetna. Stundvis vill man bara skrika och gråta för att det känns som att man gör det hela själv, trots att barnen "bara" är här varannan vecka. Frustration och besvikelse har präglat resan som ensamstående till stor del. Men även styrka, stolthet, och kärlek. Det är i pojkarna jag finner min styrka, till att fortsätta lite till, när allt jag egentligen vill är att ge upp och lägga mig ned. Men för dem orkar man allt och ännu lite till. Mina barn är min dagliga motivation. De gör mig stolt och kärleken till dem är oändlig!