Att le med hela själen
I morse lämnade jag barnen på dagis och de hade i vanlig ordning gjort morgon, alldeles för tidigt (enligt mig) Men efter en hel del bråk och strul tog vi oss iväg. Väl på dagis var det två glada pojkar som sprang in till sina kompisar. Jag åkte med Diesel till Röbäck för att gå en promenad och bli av med mitt dåliga morgonhumör. Det hela slutade med att jag joggade svidjan runt, 5km, utan några större problem alls. Ganska precis 30min tog det mig. Om ni bara visste vilket framsteg det är för mig! Det här är alltså tjejen som inte ens orkade 20 min på en crosstrainer när hon började träna. Idag paddlar jag på i 60min utan större problem. På crosstrainern gjorde jag senast 8km. Heja kroppen! Så kul när man orkar mer. Det håller igång drivet att fortsätta.
Han, den där fantastiske följeslagaren som alltid är på bra humör. Gudarna ska veta att han kan driva mig till vansinne stundvis. Men kärleken är oändlig. Tänk ändå, att få ha någon i sitt liv, som alltid är glad att se en, oavsett vilket humör man själv är på. ♥
Sedan bar det av hemåt. Dusch, plugg, lunch och sedan fick jag ett ryck och åkte ut och kidnappade min zvänn. Hon hjälpte mig ner i sjukhusets kulvertar för att registrera kläder inför praktiken. Att jag kommer gå vilse mer än en gång är ett faktum... Men med hennes hjälp gick det smidigt och jag fick prova ut rätt storlek. Jag kan inte ens beskriva känslan i bröstet. Det var som att vara nykär, fast tusen gånger bättre. Lycklig, nervös, förväntansfull... Och bara känslan av att det här är så rätt. Det är det här jag ska göra, det är det här jag är ämnad för att göra! Snart drar praktiken igång, och ingen längtar nog mer än jag. För första gången på länge, så kunde jag le, med hela själen. Det syns va? Jag vill aldrig glömma den känslan, någonsin igen.
Blivande undersköterska, Lina undström.