Insideout
Det har hänt en hel del som vänt tillvaron upp och ned. Men ju mer människor försöker skada mig på olika sätt, desto mer driven blir jag till att fixa det här. Fixa allt och lite till. Så egentligen borde jag tacka er, som försöker förstöra, för det är tack vare er som jag kommer lyckas.
I helgen så föll minsta illa. Jag var i samma rum men såg inte fallet. Han grät och sade att han hade ont i huvudet. Jag tröstade och blåste. smekte och nynnade och gråten gick över. Vi gick och drack lite vatten och sedan skulle han vila en stund. Tänkte att det nog lät mer än det var, eftersom jag inte kunde se något utvändigt och inte kunde känna någon bula. Så han vilade i 50 min, och jag var in flera vändor och tittade till under tiden. När han sedan vaknade var det gråt som skar i hjärtat och han sa att han hade ont i huvudet. Stressnivån sköt i höjden och jag förstod att vi skulle bli tvungna att åka in och kolla upp det.
Jag försöker klä minsta samtidigt som storebror står i hallen och trycker upp fingervantar i ansiktet på mig och vill ha hjälp, samtidigt som hunden far runt mitt i allt detta och lillebror gråter så mitt hjärta brister. På något vis lyckas jag styra upp situationen, få på barnen kläder, gå ut, låsa dörren och springa till bilen med minsta i famnen och äldsta tävlandes med oss. In i bilen med barnen, ringa samtal på vägen, får tag i lillebror som möter upp på akutens parkering. Brorsan och hans flickvän är mina barns stora idoler. De tjuter av glädje så fort de ser dem i vanliga fall, men när jag plockade ut Truls ur bilen så tittade han bara på dem. Knappt en reaktion. Jag skyndar mig att plocka ut en stol och skifta bil. När jag står och spänner fast den hör jag hur Frida ropar till och då har Truls kräkts. Jag släpper allt, säger åt dem att ta Rasmus med sig, plockar upp Truls och springer in på akuten.
Vi får träffa sköterskor som tar puls och temp. Tempen är hög och pulsen skenar. Truls är alldeles slapp i mina armar. Orkar knappt prata. Jag får redogöra för händelsen och sedan får vi vänta en stund innan vi får träffa en läkare. Sist jag var så rädd var när Rasmus skulle födas och läkaren kom in och meddelade akutsnitt eftersom barnet höll på att dö i magen. Där satt jag ensam med min lille kille i famnen och försökte hålla tillbaka gråten så gott det gick.
Det pratades om röntgen och provtagningar och jag stålsatte mig så gott jag kunde. Liten satt och sov i min famn och läkarna kom och gick. Till slut blev vi slussade till barn 2 för observation över natten men under kvällen piggnade han på sig ordentligt, även om tempen fortfarande var hög så pratade han och lekte. Han var min lille kille så som jag känner honom igen. Slevade i sig två pannkakor med glass och sylt och drack 2 festis. Läkaren kom in vid 20.00 och sa att de bedömde att vi kunde åka hem om vi ville, utan att det skulle vara någon risk. Vi fick stanna om vi ville, men vi valde att åka hem då. Sköterskorna som tog hand om oss på barn 2 var helt fantastiska. De påminde mig om varför jag vill bli uska.
Brorsan och Frida kom förbi och jag fick med mig båda ungarna hem och sedan kom mamma hem till mig för att hjälpa. Jag fick gråta ut och ventilera med henne. Mycket sömn blev det inte för någon av oss och riktigt vuxen blir man aldrig heller tydligen. Men jag är otroligt tacksam för det stödet jag har i min familj. Vad skulle jag göra utan er!?
Truls mår nu bra och är precis som han brukar vara ♥