attvaramamma

Och så kom det över mig igen. Träffar mig som en handflata över kinden. Magen vrider sig och den nu välbekanta smärtan i bröstet ger sig till känna. Ångesten. Min trogne följeslagare och värsta ovän. 

 

Tankarna är en enda röra och tårarna kommer fast jag försöker hålla igen. Vill inte gråta då jag har mina sovande änglar i rummet bredvid. Jag är ju lycklig men ändå så olycklig. Vet inte vad jag vill eller hur jag ska ta mig framåt i vissa stunder. Oftast känns det bra, men så kommer stunder som denna, då jag ifrågasätter allt och alla, inklusive mig själv. 

 

Jag vet inte. Behövde bara få det ur mig. Livet är fan ingen dans på rosor. Varken i ett förhållande eller som ensamstående. 

 

Nu tänker jag ta ut hunden på sista rundan och göra en tidig kväll. Hoppa ner i sängen och böla till filmen "one day" som jag började se på netflix. I morgon är en ny dag och jag kommer bli hel igen.