I smile, like some sort of apology
I morse skrev jag två tentor. Förhoppningsvis de sista två för hela utbildningen, men det återstår att se. Ropar inte hej ännu. Efter tentorna fick jag en ordentlig febertopp som gjorde att jag fick sjukanmäla mig från kvällspasset på praktiken för att kunna åka hem och lägga mig, Sov i 5h rakt av. Vet inte om det beror på att jag håller på att bli sjuk eller för att stressen släppte en aning efter skrivningen.Kanske en kombination av båda. Men som sagt, ropar inte hej ännu. Jag är i alla fall stolt att jag tagit mig såhär långt och snart är jag färdigutbildad undersköterska! Overkligt.
Det är mycket som händer i livet. Jag har isolerat mig till stor del på grund av skolan, men även av privata skäl. Nu börjar skolan förhoppningsvis lätta och jag kommer få mer tid/ork att ta tag i andra saker som tynger. Men what doesent kill you, makes you stronger. Right?
"I dont know you anymore,
but I keep smiling at you
like some sort of apology
I will always be sorry for the fact that we didn't worked out
and for the words that never been spoken out loud
But I wont be sorry for the decison I made
and the fact that I finally, walked away
But you keep putting the blame on me
without the ability to see, that you are killing me
I'm dying a bit more on the inside, every single time
I cant handle the way you look at me, the way you speak
If only you could see, that it wasnt all on me..
But every time we meet, I smile, like some ort of apology"
L.L
I will put them first.
Always