attvaramamma

Idag gjorde jag min sista dag som personlig assistent. Ett yrke jag varit aktiv inom sedan - 09. Ett yrke som alltid kommer ligga mig varmt om hjärtat! Men man kommer till en punkt där man behöver mer. Och nu har jag kommit dit. 

 

Jag tog upp studier för att bli undersköterska i samband med att jag skulle separera med barnens pappa för ca 2.5 år sedan. Det var kanske bland det värsta och det bästa jag gjort, att åter studera. Aldrig i mitt liv hade jag trott att jag skulle sätta min fot på en skola igen, efter tidigare erfarenheter av grov mobbning. Lite av rädslan satt nog kvar, rädslan för att vara den som inte skulle passa in. Den som folk skulle prata om, peka på, i tron om att jag inte skulle se eller höra. Jag försökte länge släta över det för mig själv och intalade mig att anledningen att jag valde närdistans, var för mitt eget bästa med tanke på situationen. Separation. Flytt. Att inte veta hur något skulle bli. Men idag kan jag erkänna för mig själv, att det mestadels berodde på rädslan. Rädslan att bli utanför, igen. 

 

Men jag tog mig igenom utan större missöden. Och förra sommaren tog jag min examen som utbildad undersköterska. 1.5år, 100% studier på närdistans och 3 extrajobb. Barn varannan vecka,  häst och hund på heltid som kräver sitt. Ibland undrar jag hur jag orkade... Det enkla svaret? Man gör allt och lite till, för sina barn. 

 

Så bra det kändes att på frågan om jag inte har några mål/drömmar för framtiden, kunna svara med ett mentalt "fuck you" men i verkligheten svara med ett leende på läpparna "att nej, inte just nu,  för jag har uppnått de två målen jag hade satt upp. Klara av min utbildning och ta mig in på sjukhuset till hösten. Nu är det dags att landa i detta och sedan sätta upp nya mål.