Recharge
Jag har länge funderat på om och hur jag ska skriva detta. Det handlar om det där fula som man inte ska prata öppet om. Sådant som man borde söka hjälp för och inte lufta mer än nödvändigt, enligt många. Jag pratar om ångest.
Trots att så många tusentals människor lever sina liv med ångest så pratas det alltför lite om det, enligt mig. Ångest kommer i så många olika former och skepnader. Ingen är den andra lik. Vissa har lärt sig hur de ska hantera sin egen ångest, medans andra kämpar med sin dagligen. Jag försöker fortfarande lära mig hur jag ska hantera min.
Jag tänkte berätta lite om min ångest:
Tänk dig att du befinner dig på en fin bjudning där du själv känner dig helt malplacerad till att börja med. Plötsligt dyker en oinbjuden gäst upp och börjar fingra på småkakorna. Du ser hur gästen slickar på fingret och drar fingret längs med gräddkanten på tårtan, för att sedan slicka av fingret och göra samma sak igen. Du tittar dig runt, men ingen annan har sett. Du försöker ignorera det som just hände och fokusererar på andningen istället. Den oinbjudna gästen fortsätter sin runda men nu börjar denne stoppa kakor i fickorna och kleta av sina gräddiga fingrar på väggarna. Plötsligt hoppar den oinbjudna gästen upp på ett bord och hänger knäveck i kristallkronan samtidigt som denne skrattar helt okontrollerat.
Du kanske kände igen vissa av liknelserna från en scen ur pippi långstrump när hon är på bjudning hemma hos Tommy och Annika? Jag försökte beskriva det så för att så enkelt som möjligt förklara, hur ångesten kan te sig. Ibland ligger den bara och bubblar så pass att det pillas på småkakor och ibland kan den helt okontrollerat stegra sig till att hänga knäveck i kristallkronan. Det kan gå från 0-100 men det kan också trappas upp succesivt. Ja, ni förstår kanske.
Att leva med ångest är en daglig kamp för vissa, medans det för andra bara bubblar upp vid specifika tillfällen. Ångest är svårt att ta på, men så viktigt att prata om. Min egen ångest triggas främst av situationer där jag känner att jag inte har kontroll. Ibland stegras den upp succesivt och ibland slår den mig nästan medvetslös. Panikångest. När något blir för mycket för att ta in och bearbeta så stänger kroppen ner. Hyperventilation, skakningar och extrema panikkänslor. Det är fruktansvärt, men det händer mig ibland. Förr var det mer frekvent, men idag kan det gå år, mellan attackerna.
Jag är som vilken annan människa som helst. Jag är ingen smittbärare av någon sällsynt sjukdom som inte går att bota. Jag är mamma, partner,vän, anställd osv. För det mesta är jag glad och positiv, men jag har mina dippar. Det är viktigt att vara medveten om att man inte bara kan "snap out of it" ibland måste man få vara låg för att sedan kunna vara sitt "vanliga" jag. Jag har så mycket som jag är tacksam för och jag är på en bra plats i livet just nu, även om ångesten följer mig, vart jag än går. Ibland sitter den bara där som en tyst åskådare och andra gånger gör den sig väldigt hörd. Man lär sig att leva med den och hitta sätt att hantera den. För mig har det på senaste tiden blivit styrketräning och promenader.
Jag tänker vara öppen om min ångest, för att jag vill skapa förståelse och förhoppningsvis öka medvetenheten kring ångest. Jag tänker inte placera mig i något "fack" eller söka mig till forum där man enbart pratar om ångest efersom jag själv inte ser hur det skulle hjälpa mig. Jag tycker inte synd om mig själv och vill inte att andra ska göra det, bara försöka se mig ur en annan vinkel när det behovet finns. Ångesten styr inte mitt liv, det gör jag. Ångesten är bara en del av det.
Recharge