Manisk
Något jag märkt i min utbrändhet är att jag tenderar bli manisk i mitt beteende. Det gäller alltifrån städ till skräpmat. Jag har gått upp en hel del i vikt vilket känns skitjobbigt men orken till att ta tag i det är lika med noll. Ser på mig själv med avsky när jag går förbi en spegel. Alltför väl medveten om att jag inte varit snäll mot mig själv på senaste tiden. Det handlar inte om att se ut på ett visst sätt eller väga en viss siffra, nej, det handlar om att må bra i kroppen och det gör jag inte just nu. Men återigen är orken till att ta tag i det= noll.
Att vara manisk när det gäller städning kanske inte låter så dumt, men när man skrubbat golv med en skursvamp för att man fått för sig att man ser en fläck, precis just där, som bara måste bort, tills knogarna svider är inte normalt. Jag vet det, men kan inte hjälpa det. Att möblera om femhundrasjuttioelva gånger för att sedan ställa tillbaka allt som det var, är inte normalt.
Igår tog jag mig inte ens till jobbet för att göra mina 2h. Nej igår sov jag. Hela dagen. Huvudvärken och tjutet i öronen sitter i än idag. Så fort jag stannar upp känner jag det. Igår lindade jag in själen i bomull. Idag gick jag till jobbet. Det var tufft. Jag är hård mot mig själv. Ibland måste man vara det också. Jag ska gå dit i morgon igen. Kanske gråter jag lite mindre då.
