Mäter framgång i fällda tårar
Snart har den första veckan av arbetsträning på 25% passerat. Har det varit enkelt? Nej. Har jag gråtit många gånger? Ja.
Första dagen tillbaka i måndags var nog värst. Jag fick hjärtklappning, tryck över bröstet och en stor klump i halsen bara av att se sjukhusets väggar. Ångesten gjorde sig väl påmind. Det blev svårt att få luft. Jag kunde inte djupandas alls. Insåg att jag glömt mitt SITHS kort hemma väl på parkeringen vid jobbet, så det var bara att vända om igen och åka och hämta det. Tackar min lyckliga stjärna för att jag alltid är så förbannat tidig. Hann med detta utan att bli sen.
Med ytlig andning och yrselkänslor gick jag mot ingången. Tog trapporna ner till kulvert och mitt omklädningsrum. När jag öppnade mitt omklädningsskåp var det som om tiden stått stilla. Där inne stod mina skor. Pennor, klocka,papper. Allt låg fint uppradat på översta hyllplan. Att jag ens hade sinnesnärvaro att göra det den dagen jag gick hem för att bli sjuksriven gjorde mig nästan lite förundrad. Bytte om till arbetskläder. Satte med vana om än lite fumliga händer på mig klocka, pennficka, SITHSkort och namnskylt.
Stegen mot hissarna som skulle ta mig upp till avdelningen kändes tunga. Som att försöka springa i vatten. ALLT gick trögt. Ett osynligt motstånd. När jag klev ur hissen uppe på avdelningen ville jag egentligen bara vända om. Åka ned, byta om, åka hem igen. Jag var inte redo. Istället bet jag ihop och gick in på avdelningen. Avdelningen där jag nu arbetat i 3 år på. Avdelningen där jag haft mina bästa och värsta dagar hittills. Det var lugnt i korridoren.
Jag hann vara där i exakt 5 minuter innan jag grät första gången då jag fick en kram av en kollega och orden "vad roligt att se dig igen!" Sedan varvades de två timmarna den första dagen med tårar, skratt, ångest, tårar och osäkerhet.
Nu har jag gjort 4 av mina totalt 5 dagar denna vecka. Arbetstiden är förlagd mellan 9-11 och efter dom två timmarna är jag helt slut. Just nu är jag bara där. Ingen patientnära kontakt till att börja med. Vi har en bra plan jag och chefen som ansvarar för min rehabprocess. Otroligt tacksam för det! Vissa dagar går bättre än andra. I förrgår grät jag inte en enda gång på jobbet och kände mig så glad över det. Men, så kom jag ut på NUS långtidsparkering efter avslutat pass och inser att jag glömt vart jag ställt min bil. Detta slutar med en panikångestattack och tårar, samtidigt som jag irrar runt för att försöka hitta bilen. Som sagt. Det går otroligt mycket upochned. Igår grät jag. Massor. Men jag har oerhört fina chefer och kollegor som fångar upp mig. Det är tack vare dem jag känner att jag trots mående vill gå till min arbetsplats.
Idag grät jag inte alls och kände mig stolt över det. Påtalade detta för chefen som har hand om min rehab och fick då svaret "Lina, det är helt ok att gråta" och då insåg jag. Att jag på något sätt mäter min framgång i antalet tårar. Gråter jag= dålig dag. Gråter jag inte= bra dag. Jag ska försöka sluta med det och se varje tillfälle som en personlig seger. Att jag faktiskt tar mig upp och åker till jobbet. Att jag faktiskt är där. Tårar eller ej.
Det som känns absolut värst, är att jag är så långt ifrån mig själv, den personen jag brukade vara. Jag brukade vara trygg och säker i min undersköterskeroll. Jag var van att kliva in i obekväma situationer, att prata, att synas, att lyssna och att hjälpa. Idag drar jag mig undan. Jag är bara ett skal av den jag brukade vara. Jag trevar, försöker lära känna mig själv på nytt. För det enda jag vet säkert, är att jag ska tillbaka. Men det måste få ta tid, som folk ständigt påminner mig om, Man lär inte känna en människa på en dag. Nu ska jag lära känna mig själv på nytt, med alla lager jag bär på. Det kommer ta tid. Jag ska låta det ta den tiden som behövs. Den här gången ska det bli rätt.
