I'm a doer, until I'm not
Så. Instagram räckte inte riktigt till för denna posten. Och sedan ville jag heller inte riskera att folk tror jag öppnar upp mig för "likes". Så är inte fallet. Vad detta handlar om, är mig, vad som hänt, vad som pågår och mitt behov av att nu få glänta lite på locket och släppa ut lite av det som bubblar därunder.
Vi tar det från början. Eller, jag vet inte ens när "från början" började om jag ska vara ärlig. Vi tar det från kvällen jag insåg att något var allvarligt fel, helt enkelt. En kväll när jag kom hem från jobbet och skulle ställa in disken i diskmaskinen efter middagen och skulle starta den så kunde jag för mitt liv inte komma på hur man gjorde!? Jag stod och stirrade på min diskmaskin i flera minuter och kände mig som ett totalt ufo. Blev ledsen. Rädd. Gick tillslut därifrån då jag fortfarande inte kunde komma ihåg hur den skulle startas. Frustrerad.
Dagen efter detta inträffat bad jag att få prata med min chef på em. Vi bestämde tid. Jag skulle ta kontroller på en patient (har jobbat som undersköterska i 3 år på en ortopedisk vårdavdelning) men stod bara och stirrade på "tornet" som vi kallar de automatiska blodtrycks/puls/saturationsmätaren. Kunde för mitt liv inte förstå vad jag skulle göra med alla siffror som visade sig på skärmen. Patienten tog till slut av sig saturationsmätaren från fingret och tornet började pipa. Jag ursäktade mig, plockade bort resten av utrustningen från patienten, gick ut med tårfyllda ögon och bad en kollega ta om mina kontroller. Höll mig undan någon timme tills det var dags för mötet.
När jag satte mig ned framför min chef så brast det totalt. Tårarna bara sprutade medan jag försökte hulka fram vad som hänt både igår och idag. Min chef sa till mig att det kanske vore på sin plats att sjukskriva sig ett tag med tanke på allt jag berättade. Hur jag börjat tappa mängder av hår för några månader sedan, hur jag glömt koder till ica kort bla, koder på arbetet som jag haft flera år, hur jag inte kunde starta min egen diskmaskin och hur jag inte visste hur man tog kontroller på patienter längre.
Jag fick panik. ordet sjukskrivning skrämde livet ur mig. Jag är sällan den som är borta från arbetet i vanliga fall. Att ens tänka taken på att behöva vara sjuksriven gjorde mig jättestressad, ångestfylld och ledsen. Min chef pratade med mig ett tag till och jag grät. Vi bestämde att hon skulle prata med en annan chefskollega som har erfarenhet av utbrändhet. Nytt möte dagen efter.
Nästa dag träffades vi igen. "Hur känns det nu?" frågade min chef och tårarna började spruta okontrollerat igen. "Jag vet inte" lyckades jag hulka fram. Sedan kom domen. "Jag har nu pratat med min kollega och hen säger att du redan har gått in i väggen Lina. Du är utbränd" Jag vet inte ens hur jag ska börja beskriva känslan dessa ord medförde sig. Jag tänkte direkt på den ekonomiska stressen. Jag är ensamstående med två barn varannan vecka. Hyra, bil, barnomsorg och alla utgifter en har i livet som så. Mitt svar blev "nej,nej,nej, jag kan inte, jag har inte råd! Jag vill inte" Varpå min chef svarar "Nu handlar det inte så mycket om vad DU vill utan nu handlar det om vad DU behöver" Så med de orden och en hel del tröst och fin feedback gick jag hem den dagen. Detta var i skrivande stund nästan 5 veckor sedan.
De första två veckorna tog jag ut betald semester för jag var helt inställd på att jag skulle vara tillbaka på jobbet vid det här laget. Jag behövde bara "lite återhämtning" intalade jag mig själv. Så 3 veckor heltidssjukskriven, plus två veckor som togs ut som semesterdagar. Det har varit allt annat än semester. Det har varit mängder av sömnlösa nätter, dålig aptit, glömska, möten med företagshälsovården, vårdcentralen, chefer, telefonmöten med FK mm. Energikrävande saker, men sådant som måste göras. Tack vare allt detta har vi i dagsläget en plan för när det är tänkt att jag ska komma tillbaka och lite hur vi lägger upp den första tiden. Men det kan jag skriva mer om i ett annat inlägg, nu måste jag, som alla påminner mig om, tänka "här och nu" Jag vill också påtala det faktum att jag har fått otroligt stöd från mina arbetsgivare, från läkare, från min kontaktperson på försäkringskassan mm. Har förstått att detta inte är en självklarhet för alla, tyvärr. Jag har väl haft tur. Synd bara att det skulle krävas att man gick in i väggen, för att få uppleva lite medvind i tillvaron.
Men här är jag nu. Jag kämpar dagligen. Försöker hålla rutiner. Sover dåligt. I snitt varannan natt. Ena natten inte alls och nästa är jag så utmattad att jag däckar. Försöker för allt vad jag är värd, att räcka till för mina två barn varannan vecka. Försöker bli bättre på att ta emot hjälp när den erbjuds, för det ska gudarna veta att mina föräldrar så gärna vill hjälpa, vill avlasta. Evigt tacksam för dem, även om jag är kass på att ta emot hjälpen när den erbjuds. Hjärnan går ständigt på högvarv. Kan inte styra det. En bra dag symboliseras i dagsläget av om man hittar ork för att ta sig in i duschen och tvätta håret. Man vet varken in eller ut, för det mesta. Det enda jag vet säkert, är att jag ska tillbaka, till det som är mig. För detta är inte jag. Detta är en hög emotionellt utmattat kaos, som kämpar för att hitta en väg tillbaka.
Fortsättning följer...