Om 20 år kommer vi skratta åt det tillsammans
Den här veckan har minst sagt varit intressant och satt mitt tålamod på prov, mer än en gång vill jag lova. Alla småbarnsföräldrar där ute vet nog vad jag menar när jag säger: sömnbrist, konflikthantering, stress, känslan av att vara otillräcklig och känslan av behöva ha två av sig själv, minst.
Men det var igår det hände, då tålamodet och den pedagogiska sidan helt sa upp sig. Äldsta sonen har vaknat iprincip varje natt denna veckan av att ha drömt något. Jag har varit uppe och tröstat och "nattat om" och försäkrat att det varken finns spöken eller björnar i lägenheten och sedan haft svårt att somna om själv då alla tankar attackerat. Stress inför prov, nya kursstarter på skolan, kommande 3årskalas, jobb, osv osv. Så igår vaknade sonen i vanlig ordning omkring 03 och hade drömt. Vid 03.30 lyckades jag få honom att somna om men själv lyckades jag inte somna förrän omkring 05,00 Jag hann sova i ca 30 min innan ungarna rev stället vid 05.30. Upp som en zombie, börja morgonen med konflikthantering och sedan försöka fixa frukost. Rasta hunden, Parkera barnen vid bordet. När min minsta son, för femhundasjuttioelfte gången helt obefogat kallade mig för bajsmamma och sedan, när jag bad honom sluta retas med sin storebror, plockade upp sin ostmacka och kastade den på mig, fiick jag nog. Det var där och då som tålamodet och den pedagogiska sidan sa upp sig.
Utan att tänka efter så tog jag loss mackan från magen och kastade tillbaka den! Ostskivan fastnade på halsen och mackan trillade ned på golvet, vilket resulterade i en ledsen unge och en glad hund. Äldsta sonen satt bara och gapade och jag deklarerade mellan sammanbitna tänder, att man kastar aldrig mat på någon i den här familjen. Sedan pratade vi om saken och jag gjorde en ny macka åt honom som han snällt åt och sedan var resten av morgonen relativt lugn.
Rätt eller fel att sjunka ner på sina barns mognadsnivå? Det kan man såklart diskutera. Men just den här händelsen tror jag att vi kommer kunna skratta åt, tillsammans om sisådär 20 år. #pedagogisksomfan
Jag älskar dem över allt annat, till månen och tillbaka, men gudarna ska veta att de kan testa en. Men som alla andra föräldrar där ute vet, så finns det inget man inte skulle göra för sina barn! I veckan har jag haft två kursstarter, en tenta, jobbat samt fixat med presenter och planering inför kalas i morgon, då mitt minsta troll fyller 3år! ♥ Hur jag fixar det? Jag har en familj som tror på och stöttar mig. Fantastiska vänner som ger mig energi och ork att fortsätta när allt känns lite för tungt. Ett sms kan göra så mycket.
Vad jag behöver efter denna veckan är lite emotionellt andrum. Det kommer vara en första gång för allt, men jag ska göra allt jag kan för att det ska bli så bra som möjligt.