attvaramamma

De senaste dagarna har kantats av väldigt mycket känslor och det tar fruktansvärt mycket energi, oavsett om bra eller jobbiga känslor. Det är energikrävande. Jag har haft många och långa samtal med mina föräldrar bla om vad jag publicerar på sociala medier. Som förälder vill man givetvis sitt barns bästa och jag förstår dem också när de ibland ifrågasätter, eftersom de gör det med mitt bästa i åtanke. Jag vill understryka att mina föräldrar ALLTID har stöttat mig, i alla lägen och utan dem hade jag gett upp för längesedan. Vi tycker inte alltid likadant och det må vara, men man måste kunna kommunicera, vilket jag och mina föräldrar gör väldigt bra, även om vi inte alltid är överens.

 

Att jag skriver om min utmattning offentligt, är inte för att folk ska tycka synd om mig. Det vill jag vara väldigt tydlig med ännu en gång. Mitt skrivande är en del av min terapi, och nej, jag skriver inte ALLT på sociala medier, jag skriver också bara för mig själv. Jag mår inte dåligt utöver min utmattning, men den tar mycket av mig. Jag är en person med känslorna utanpå. Jag är en person som lever mitt liv i 190km/h eller åtminstone gjorde jag det, tills jag krashade. Nu försöker jag lära om. Men 31 levnadsår är inget man bara lär om på en dag eller två. Igår träffade jag en läkare på vårdcentralen och fick göra en del tester för att påvisa hur allvarlig min situation är. Jag skattade väl högt på stress-testerna vilket resulterade i längre sjukskrivning på 50% och diagnosen "utmattninssyndrom" svart på vitt. Läkaren sa något som fastnade "Du får tänka att det är som att springa ett marathon, fast långsamt. Springer du för fort, förlorar du" 

 

Att skriva om mitt mående ser jag som något positivt, för att sedan, när jag är bättre, kunna blicka tillbaka i arkivet och se vilka framsteg och bakslag jag varit med om. Se min utveckling. Och kanske, kanske, det tillochmed kan hjälpa någon annan eller att någon kan relatera till något som jag upplevt. För allas upplevelser av en utbrändhet är olika, det går inte att understryka nog mycket. Mitt motto har blivit  "öppet, ärligt och osencurerat" Jag har aldrig och kommer aldrig förstå mig på tystnadsgenerationen. Att lägga locket på och låtsas att allt är bra utåt. Även om jag själv har levt så tidigare, i många år. Och det fick mig nästan att gå under. Så inget mer lägga locket på. Känslor är till för att ta plats, ventileras. Jag tackar mina föräldrar, för att de låter mig, även om de inte alltid håller med mig. De är mina största stöttepelare här i livet och jag vet inte vart jag skulle varit utan dem. Jag har dem att tacka för SÅ mycket!

 

Och jag vill även uttrycka stor ödmjukhet för svensk sjukvård. Vi är priviligerade. När man är van att vara den som vårdar men sedan blir den som själv behöver vård så är det väldigt känsligt tycker jag. Men, jag har fått träffa fantastiska läkare, jag har en bra rehabchef. Jag blir tagen på allvar och tillsammans, skapar vi en plan för att jag ska kunna komma tillbaka i matchen. Så det jag vill säga med detta inlägg är egentligen mest att jag är tacksam. Jag är tacksam för min familj,för mina vänner, för svensk sjukvård, för alla läkare jag träffat på vägen, för chefer som lyssnar och förstår, som pushar ibland och backar om det behövs, men som vill mitt bästa. Jag är tacksam.