attvaramamma

Ena dagen kan jag känna mig hur stark som helst. Som att jag klarar precis vad som helst. Nästan som om att jag inbillat mig allting vad gäller utmattningen. För att nästa dag bara ligga i soffan och gråta, utan egentlig anledning. De senaste dagarna har jag känt en sådan enorm ångest. Tryck över bröstet. Tvingat mig själv att tackla panikångestattacker vilket dränerar en totalt. 

 

Folk som ska vara vänliga och ge råd som att "stressa inte upp dig i onödan" "fokusera på sådant du mår bra av" eller "fokusera på här och nu" verkar inte förstå vad det innebär att vara utmattad. Fan, jag fattar det inte ens själv alla gånger, trots att jag är mitt upp i det just nu.

 

Jag har verkligen försökt att inte stressa upp mig i onödan. Försöker hålla mig väldigt fyrkantig i mina rutiner. Ibland finns inte orken för att svara på meddelanden även om de går rakt in i hjärtat, för gudarna ska veta att jag har fina människo runtom mig! 

 

Men så kommer det där slaget i magen. Det som får en att tappa andan totalt. Den ekonomiska smällen. Stressen över hur man ens ska få ihop till hyran. Till andra fasta utgifter, till mat. Samhället är inte byggt för att man ska vara sjuk. Är du utmattad ska du minsann få känna av det, ordentligt. Du ska stressas tillbaka i arbete för att du inte har råd att vara hemma. Inte har råd att återhämta dig i lugn och ro. Planen är att jag ska tillbaka och börja arbetsträna i november. Känner jag mig redo? Inte alls.

 

Jag fastnar numer lätt i en tanke och omvärlden försvinner. Detta hände sällan förr. Jag var ju "the queen av multitasking" Men nu fungerar det inte alls om jag ska göra mer än en sak åt gången. Det gör mig så fruktansvärt ledsen. För det är inte jag. Lyckades tex bränna korven och överkoka pastan vi skulle ha till middag idag, eftersom jag tyckte att jag kunde steka korven och samtidigt koka pastan då jag hade båda sakerna framför mig. Det fungerade inte alls.

 

Jag har varit ärlig med barnen och försökt förklara för dem att just nu är det lite som "myrornas krig" i mammas hvud. Sådär som det kan bli på tv:n ibland. Det som gör mest ont är, när de med oroliga ögon tittar på mig och frågar "kommer det alltid vara så mamma?" Jag har inget svar på det. Jag vill inte oroa dem, så jag svarar "Det kommer bli bra igen, men jag vet inte när. Oroa er inte"