Jag skriver inte alltid om mitt mående. Jag försöker ventilera när jag känner mig stark för att kunna reflektera och ha någon slags distans. Det sista jag vill är att andra ska tro att jag tycker synd om mig själv eller skriver för att få sympati och medlidande.
Men idag kan jag inte hålla tillbaka. En känslomässigt tuff dag på jobbet. Mamma har fått feber, igen. Min mamma, som jag inte ens kan minnas haft en enda sjukdag under min uppväxt, har iprincip har varit sjuk till och från sedan covid-19 bröt ut. Provtagits på alla möjliga sätt. Blodprover, arbets EKG, covid screenad x flera men alltid negativt resultat. Man hittar inte vad som är fel. Min ständiga kamp med barnens pappa. Ni som följt med här ett tag vet vad jag menar. Min egen kamp mot utmattning och förväntningar på mig själv. Oron för mina nära och kära. Ja, idag blev det bara för mycket, av allt.
Ikväll blir det en tidig kväll för att försöka ladda om batterierna ❤️ Jag har mitt i allt detta ändå mycket att se fram emot och jag är så tacksam för de personerna jag har i mitt liv. Jag känner mig hoppfull om än totalt slutkörd ikväll.
I morgon ska jag gå upp tidigt, dels för jobb men också för att hinna göra min äldsta son till påskkärring innan avlämning på skolan, enligt hans önskemål.
Jag försöker vara så ärlig jag bara kan mot mig själv. Så ikväll skriver jag, trots avsaknad till självdistans eller någorlunda reflektion. Men så är det ibland och det får också vara ok. Ikväll känner jag mig inte stark. Men i morgon, då är jag stark igen 💯