Att byta arbetsplats efter en utbrändhet
När jag var som sämst i min utmattning kände jag mig som en ljusveke som blivit bränd i båda ändar. Det fanns absolut ingenting kvar. Rehabprocessen har varit kämpig (och pågår fortfarande) ljud och ljuskänslighet har varit två av de värsta besvären som hängt sig kvar. Jag kan fortfarande inte läsa längre texter utan att ta pauser. Att läsa en bok är ännu bara att glömma. Jag tror det var runt december eller början på januari som jag blev kallad till en anställningsintervju till ett av jobben jag sökt. Minnet är fortfarande stökigt. Jag hade hela tiden känslan av att jag inte skulle kunna bli helt återställd där jag blev sjuk, så jag började söka andra tjänster. Och jag blev erbjuden tjänsten! Kan ni tänka er det!? Jag kan fortfarande inte fatta att de erbjöd mig en tjänst på akutmottagningen trots att jag öppenhjärtat berättade under anställningsintervjun om min utbrändhet. Men det gjorde de och jag tackade ja. Utan att ha en aning om hur det skulle gå. Att lämna ortopedens vårdavdelning och tryggheten i sin roll där som man byggt upp under 4år var jättejobbigt. Att säga hejdå till kollegor. Att veta att man inte skulle gå till sin trygga punkt längre, utan rakt in i det okända. Men också lockelsen, att få börja om på nytt, att få vara ny. I skrivandets stund har jag gjort min första vecka som undersköterska på NUS akutmottagning. Jag har fått så fint bemötande som ny. Min inskolare är en varmhjärtad, inspirerande och helt enkelt skitcool person. Hon visar, lär ut och har ett fantastiskt tålamod med mig. Allting är nytt och det är klart det är en stress i sig men det är inte en negativ stress den här gången. Jag vill helst bara snabbspola fram tills dess att jag lärt mig lite rutiner, hur datorsystem de använder fungerar mm. Men, min inskolare påminner mig ofta om att vara snäll mot mig själv och påtalar att ingen förväntar sig att jag ska kunna allt på en gång. Jag måste bara försöka vara snäll mot mig själv också. Att byta arbetsplats efter utmattningen var skitläskigt, men det känns också helt rätt. Somliga skulle nog kalla mig galen. Jag väljer ordet driven. Jag är tacksam över att trots allt jag gått igenom, så har aldrig glöden för att hjälpa andra, slocknat. Jag jobbar 100% och jag hoppas innerligt att jag håller för det. Men jag känner mig hoppfull 💕
