attvaramamma

2017-08-17 förändrades allt. 

 

Min medryttare skrev och frågade om hon fick ta hästen den dagen, fastän det var min vecka. Jag minns så väl hur jag satt i lunchrummet på nya jobbet och började skriva svaret. Först skrev jag nej, för att det var en så fin dag och jag ville rida själv, men jag raderade det och skrev istället "det går bra! ☺️"

 

Lite visste jag väl då att jag skulle få ångra det resten av mitt liv.

 

Jag åkte till en kompis efter jobbet och vi fikade och hade en trevlig stund innan jag begav mig hemåt för att påbörja storkok för veckans matlådor. Min kompis skulle ha middagsgäster. 30 min senare ringer hon och säger åt mig att gå ut på parkeringen. Jag skrattar och frågar vad som hände med hennes gäster och talar om att jag inte kan gå någonstans, jag håller ju på att laga mat. "är du hemma? Gå ut på parkeringen NU. jag kommer och hämtar dig" då släppte jag allt och illamåendet slog mig som ett knytnävsslag i magen. Jag gick ut till parkeringen och tankarna rusade, illamåendet steg upp i halsen. Malin gasade in på parkeringen och jag minns hur jag öppnar dörren och samtidigt som jag sätter mig i bilen hör jag mig själv säga "har det hänt någonting med min häst?"

"ja. Hon har blivit påkörd Lina och de måste skjuta henne. Åker vi nu hinner vi dit innan de gör det" jag hör mig själv skrika rakt ut och det känns som om hela jag ska vändas ut och in, upplösas till ingenting. Och så körde hon. Vägen dit minns jag inte.

 

Vi kommer fram. Jag ser ett stort djur ligga i diket vid sidan av vägen. Ser en massa människor men hinner inte reflektera över vilka de är. Jag rusar ut ur bilen och hör Malin skrika "vänta" men jag är redan framme. Det är min häst som ligger där i diket. Höger framben i en väldigt onaturlig vinkel, blod i mungipan och rädda ögon. Jag slänger mig ner på knä vid hennes huvud, vet inte riktigt vart på henne jag ska ta. Lägger darrande händer på hennes kropp, på hennes hals, stryker henne över mulen och säger "jag är här nu tjejen" tårarna rullar nedför mina kinder, jag försöker vara lugn, för henne,  vill ta bort tränset, vill inte att hon ska ha ont. Någon säger att tränset måste vara kvar om hon försöker resa sig. Men hon visste. Jag är säker på att hon visste, att det var över nu. De brummande ljuden som kom från henne... Jägaren var på plats och stod redo med bössan för att göra slut på hennes lidande. Han bad oss backa undan med orden "vi måste göra detta nu, det är varken kul för henne, er eller mig" jag kastade mig i Malins famn och så kom skottet. Och jag rasade ihop. Allt var över.

 

Hon var min i 10år och i 2 år innan jag köpte henne så red jag henne. Så 12år allt som allt. Hon har varit min räddning i så många situationer. Det är min häst jag berättat allt för. Hon visste mer om mig än någon annan. Hon gav mig sinnesfrid och nu är hon borta. Jag har inte riktigt förstått det ännu. Jag kan inte riktigt ta in det. Jag vet inte om jag vill det...4 dagar före olyckan var jag ute och körde med vagnen tillsammans med pojkarna. Det var det sista jag hann göra med henne.

 

Hon var så mycket mer än bara en häst för mig. Hon var min bästa vän. Saknaden och sorgen är enorm.